På planen vinner Barcelona men på läktaren vinner Milan


Det är onsdagskväll i Milano 2012, alltså förra upplagan av CL. Det är kvartsfinal i Champions League mellan Milan och Arsenal och dessutom Thierry Henrys sista match i ”The Gunners”. Samtidigt är det Zlatans allra sista chans att bevisa för den brittiska halvön att han inte är den överskattade divan som medierna i England framställer honom som. Min upplevelse på det kokande Giuseppe Meaza, San Siro, var mycket bättre än motsvarande på Camp Nou. Istället för 50 000 fotograferande turister i Barcelona fick jag i Milano skåda gallskrikande och engagerade italienare. Hellre en helhjärtad publik som vrålar så fort det rödsvarta laget får bollen än en publik som direkt lyfter systemkameran när Leonel Messi joggar förbi.

När jag och min kompis valde att ta ledigt från skolan för att åka ner och skåda det svenska fenomenet spela mot Arsenal visste vi inte vad som väntade. Då vi befann oss utanför den sagolika, ja faktiskt Notre dame-liknande, katedralen Il Duomo förstod vi dock snabbt hur stor denna tillställning var. Framför katedralen finns ett typiskt italienskt torg med gråa duvor, vackert kakelgolv och ”bratliknande” italienare. Vi stod och betraktade Milanos stora kulturella sevärdhet då det plötsligt började vimla av Arsenalfans. De röda tröjorna blev allt fler och den brittiska dialekten registrerades gång på gång på min trumhinna. Arsenals anhängare som bestod av en grupp på 10 000 hade redan påbörjat sitt uppdrag i Berlusconiland, att förstöra Milans Champions League-drömmar.

Engelsmännen var många och de sjöng lika glatt och högljutt som Susan Boyle. Men minuterna innan match tystnade deras sång eller snarare överröstades av AC Milans supportrar. På hardcorefansens kortsida ”Curva del Sud” började ramsor sjungas och tillsammans med ett sagolikt tifo stöttade supportrarna sitt lag från början till slut. De genuina supportrarna som jag fick skrika tillsammans med på San Siro var sagolika jämfört med publiken på Camp Nou.

I Barcelona stod vi i biljettkö i tre timmar tillsammans med tyskar, asiater och svenskar. Det var som att stå i kö för att komma in i Sagrada famillia som är den stora sevärdheten i Barcelona. Det var som att köpa biljetter till en turistattraktion. Väl inne på arenan satt jag förgäves och letade efter den hängivna hejarklacken som jag mer än gärna ville skåda på en av kortsidorna.

När Messi blev inbytt i hemmamatchen mot Mallorca ställde sig hela arenan upp. De ställde sig inte upp för att hylla sin guldklimp utan för att ta av linsen på kameran eller för att låsa upp iPhonen för att fotografera argentinaren. De stod inte bara upp för att Messi endast är 169 cm lång utan för att han är som Louvrens Mona Lisa. Den stora anledningen till att världens just nu mest attraktiva fotbollsarena fylls är 11 underhållare. Konstaterandet att de just spelar på världens häftigaste arena lockar också publik. Det är tyvärr inte för att man älskar laget som spelar, inte för att man vill uppnå en viss stämning eller skrika och gala för att det lag man brinner för ska vinna. Den dragningskraften saknade jag i Spaniens näst största stad. Jag hoppas dock att det var en engångsföreteelse.

Matchen på Camp Nou var inte mindre sevärd än den på San Siro. Men om man vill uppleva en publik bestående av adrenalinfyllda och engagerade fans bör man söka sig någon annanstans än arenan i Katalonien. Det är knappast en marginell skillnad om man jämför stämningen med de engelska arenorna där fansen skriker och stojar tills de blir tillsagda av ordningsvakter. Jag vill emellertid inte gå djupare in på den jämförelsen för om jag gör de blir denna krönika lika invecklad och skruvad som råbandsknopen man lärde sig på den första träffen med scouterna.

Förutsättningarna inför de båda matcherna var olika. Milan spelade kvartsfinal i världens mest prestigefyllda turnering och att stämningen var på topp var inte konstigt. Barcelona spelade visserligen för att bibehålla ligaledningen i Spanien men att stämningen inte var densamma som i Italien får jag acceptera. Den fotbollsvärld vi lever i börjar tappa sin trogna supporterskara generellt i alla klubbar. Biljettpriserna är höga, matchtraditionerna snart utplånade och bandet mellan en klubb och ett hjärta är snart brutet. Om ett decennium riskerar alla storklubbars arena bestå av 80 procent turism. Black Eyed Peas sjunger ”Where Is the Love” och det är precis de orden som de resterande 20 procenten kommer att utbrista vid varje matchtillfälle framöver. Fotbollen är på väg mot fel håll, jag hoppas att klubbarna börjar ge förmåner till de äkta fansen genom erbjudande för medlemmar i supporterskarorna.

Mario behöver ett Lohan-kontrakt?

Den älskade och hatade italienaren har äntligen lämnat Manchester City för att komma hem igen. Hans återkomst blev som ett Hollywood-slut. Efter tre års frånvaro var han återigen tillbaka på San Siro. Denna gången i rött och svart istället för blått och svart. Var frälsaren kommen? Är han tillräckligt bra? – Alla tvivlare blev besvarade igår efter att Mario blivit tvåmålsskytt

Mario Balotelli

Men förutom att han gjorde två mål mot Udinese i sin debut och spelade bättre fotboll än vad Bojan Krikic någonsin kommer göra i Milan så kan jag inte bortse från hans personlighet. AC Milan tar en stor risk med att värva denna spelare för 172 miljoner kronor. Han kommer med stjärnstatus, han kommer med fyrverkerier men han kommer också med problem. Lindsey Lohan skrev precis på ett kontrakt innan hon fick en av huvudrollerna i hennes nästa film. Det sägs att det var ett ”what if contract”. Alltså t.ex. ”what if she start with drugs again”, vad som skulle hända då. Behöver Mr. Balotelli också ett sådant kontrakt kanske?

När han igår avgjorde matchen med sin iskalla straff fick jag rysningar. Samtidigt blev jag besviken. Han kommer nämligen inte kunna medverka i Milans Champions League-spel mot Barcelona om två veckor. Detta beror på att han redan medverkat i turneringen med City. Detta blir ett stort avbräck för Milan och den minimala chans de hade innan blir på grund av detta ännu mindre.

Hamnar El Shaarawy återigen i skuggan nu? Det är något som tränaren Allegri måste motverka. När Zlatan var i laget fick aldrig ynglingen Shaarawy det utrymme och den stjärnstatus han behövde för att prestera. Under hösten har han däremot fått den. Nu finns det en stor risk att Balotelli kommer och snor den. Allegri måste nu försäkra höstens överraskning om att han fortfarande är en nyckelspelare i laget. Om inte lyckas får han väl anställa Gattuso för att sätta pojken på plats.

Slutligen kan vi fastställa att Milan kommer bli mycket mer sevärt och omtalat denna vår. Balotelli sätter i laget i strålkastarljuset. Låt oss bara hoppas att han inte sätter sig själv i Milanos discoljus på nattklubbarna för ofta

Här är höjdpunkterna från Balotellis debut i går: http://www.youtube.com/watch?v=AVIWjGz_CiM