På planen vinner Barcelona men på läktaren vinner Milan


Det är onsdagskväll i Milano 2012, alltså förra upplagan av CL. Det är kvartsfinal i Champions League mellan Milan och Arsenal och dessutom Thierry Henrys sista match i ”The Gunners”. Samtidigt är det Zlatans allra sista chans att bevisa för den brittiska halvön att han inte är den överskattade divan som medierna i England framställer honom som. Min upplevelse på det kokande Giuseppe Meaza, San Siro, var mycket bättre än motsvarande på Camp Nou. Istället för 50 000 fotograferande turister i Barcelona fick jag i Milano skåda gallskrikande och engagerade italienare. Hellre en helhjärtad publik som vrålar så fort det rödsvarta laget får bollen än en publik som direkt lyfter systemkameran när Leonel Messi joggar förbi.

När jag och min kompis valde att ta ledigt från skolan för att åka ner och skåda det svenska fenomenet spela mot Arsenal visste vi inte vad som väntade. Då vi befann oss utanför den sagolika, ja faktiskt Notre dame-liknande, katedralen Il Duomo förstod vi dock snabbt hur stor denna tillställning var. Framför katedralen finns ett typiskt italienskt torg med gråa duvor, vackert kakelgolv och ”bratliknande” italienare. Vi stod och betraktade Milanos stora kulturella sevärdhet då det plötsligt började vimla av Arsenalfans. De röda tröjorna blev allt fler och den brittiska dialekten registrerades gång på gång på min trumhinna. Arsenals anhängare som bestod av en grupp på 10 000 hade redan påbörjat sitt uppdrag i Berlusconiland, att förstöra Milans Champions League-drömmar.

Engelsmännen var många och de sjöng lika glatt och högljutt som Susan Boyle. Men minuterna innan match tystnade deras sång eller snarare överröstades av AC Milans supportrar. På hardcorefansens kortsida ”Curva del Sud” började ramsor sjungas och tillsammans med ett sagolikt tifo stöttade supportrarna sitt lag från början till slut. De genuina supportrarna som jag fick skrika tillsammans med på San Siro var sagolika jämfört med publiken på Camp Nou.

I Barcelona stod vi i biljettkö i tre timmar tillsammans med tyskar, asiater och svenskar. Det var som att stå i kö för att komma in i Sagrada famillia som är den stora sevärdheten i Barcelona. Det var som att köpa biljetter till en turistattraktion. Väl inne på arenan satt jag förgäves och letade efter den hängivna hejarklacken som jag mer än gärna ville skåda på en av kortsidorna.

När Messi blev inbytt i hemmamatchen mot Mallorca ställde sig hela arenan upp. De ställde sig inte upp för att hylla sin guldklimp utan för att ta av linsen på kameran eller för att låsa upp iPhonen för att fotografera argentinaren. De stod inte bara upp för att Messi endast är 169 cm lång utan för att han är som Louvrens Mona Lisa. Den stora anledningen till att världens just nu mest attraktiva fotbollsarena fylls är 11 underhållare. Konstaterandet att de just spelar på världens häftigaste arena lockar också publik. Det är tyvärr inte för att man älskar laget som spelar, inte för att man vill uppnå en viss stämning eller skrika och gala för att det lag man brinner för ska vinna. Den dragningskraften saknade jag i Spaniens näst största stad. Jag hoppas dock att det var en engångsföreteelse.

Matchen på Camp Nou var inte mindre sevärd än den på San Siro. Men om man vill uppleva en publik bestående av adrenalinfyllda och engagerade fans bör man söka sig någon annanstans än arenan i Katalonien. Det är knappast en marginell skillnad om man jämför stämningen med de engelska arenorna där fansen skriker och stojar tills de blir tillsagda av ordningsvakter. Jag vill emellertid inte gå djupare in på den jämförelsen för om jag gör de blir denna krönika lika invecklad och skruvad som råbandsknopen man lärde sig på den första träffen med scouterna.

Förutsättningarna inför de båda matcherna var olika. Milan spelade kvartsfinal i världens mest prestigefyllda turnering och att stämningen var på topp var inte konstigt. Barcelona spelade visserligen för att bibehålla ligaledningen i Spanien men att stämningen inte var densamma som i Italien får jag acceptera. Den fotbollsvärld vi lever i börjar tappa sin trogna supporterskara generellt i alla klubbar. Biljettpriserna är höga, matchtraditionerna snart utplånade och bandet mellan en klubb och ett hjärta är snart brutet. Om ett decennium riskerar alla storklubbars arena bestå av 80 procent turism. Black Eyed Peas sjunger ”Where Is the Love” och det är precis de orden som de resterande 20 procenten kommer att utbrista vid varje matchtillfälle framöver. Fotbollen är på väg mot fel håll, jag hoppas att klubbarna börjar ge förmåner till de äkta fansen genom erbjudande för medlemmar i supporterskarorna.

Kärlek kan inte köpas för pengar men det kan titlar

När Platini och Rudd Völler på sin tid sprutade in mål i VM hade de förmodligen inte en aning om hur den sport som de utövade på ett så bländande sätt några decennier senare skulle börja spruta pengar istället. Spelarlönerna på en månad i dagens fotboll är ungefär desamma som vad den mest lukrativa spelaren på marknaden kostade att köpa för tjugo år sedan. Jag saknar tiden då fotbollens grundämne var ”glädje för sporten” och inte ”pengar för sporten”.

 

Lionel Messi är en av världens bästa spelare någonsin; hans touch med vänsterdojan är som da Vincis touch med målarpenseln. Men frågan vi måste ställa är om hans talang är värd 3,5 miljoner kronor i veckan. På två arbetsveckor har denna 168 cm långe argentinare tjänat ihop lika mycket pengar som många inkomsttagare i Sverige gör under sin livstid. I våra ögon är Joakim von Anka rik men i jämförelse med Messi är han som en gatsopare i New Dehli. Fotbollens pengaomlopp är enormt och summorna som en fotbollsklubb har i omsättning kan idag utklassa vissa länders ekonomi.

 

Varför är det ingen spelare som uttrycker att de summor som står på deras lönepapper är absurda och omänskliga? Vi kan tycka att det var generöst av Zlatan att bygga en fotbollsplan till barnen i Rosengård men i själva verket hade Zlatan nästan kunnat bygga en fotbollsplan åt varenda unge på Rosengård med sin förmögenhet. Vi som är utomstående och bara ser detta pengaflöde från sidlinjen kan dock inte tänka så här, för gör vi de, kommer vi att tappa tron på mänskligheten. Hur kan alla dessa stenrika, överbetalda divor leva med att miljontals dör i svält när deras bankkonton är lika välfyllda som Göran Persson kostymer.

 

Samtidigt vill jag inte smutskasta den enda sport som är världsomtäckande, jag vill inte smutskasta den sport som förgyller mina helger och jag vill inte att Zlatan bygger tusen fotbollsplaner i Malmö, även om det troligtvis hade minskat oroligheterna i staden.

 

Det har diskuterats mycket i världsmedia om hur unga framtidslöften lämnar sina moderklubbar för att komma till de utländska lagen. Där får de skyhöga löner, löner som de sedan vilt spenderar. Att klubbar kan ha moralen att dela ut så stora summor till minderåriga spelare anser jag absurt. Nu ska jag inte dra alla världsstjärnor över en kam och säga att ingen hanterar sina finanser på ett bra sätt men många tycks prioritera fester och fina bilar framför att pensionsspara och bedriva välgörenhet. Ett undantag är det svenska framtidslöftet John Guidetti som just nu gör succé i den holländska fotbollen. Han lämnade Sverige och Brommapojkarna redan när han var 16 år och gick till stenrika Manchester City. Han har absolut inte kastat bort sina pengar för under sin tid som oerfaren ekonomihanterare hade han sin fader med sig. Pappan satte in Guidettis lön på ett konto som sedan sonen fick plocka ifrån, om han frågade först. Det är så här fler spelare borde resonera, att ha fötterna på jorden och inte på en Ferraris gaspedal.

 Football-Rich-List-dominated-by-Spanish-top-two

Hur kan då klubbarna betala dessa miljonbelopp till sina spelare? Klubbens intäkter är från publiken, teveavtal, spelarförsäljningar och sponsring från företagsmarknaden. Tv-intäkterna är i de stora ligorna väldigt höga. Säsongerna 2010/2011 och 2011/2012 i den italienska ligan tilldelades alla lagen tillsammans 181,5 miljoner Euro. De stora lagen vars matcher är särskilt eftertraktade får mest av pengarna vilket leder till att de kan köpa dyra spelare och betala höga löner.

 

I den nuvarande världsfotbollen är det i vissa fall inte de sportsliga framgångarna som leder till en stark ekonomi. Det beror snarare på vem som äger klubben. Lag som Malaga, Paris Saint Germain och Anzhi har under det senaste året fått ett extremt ekonomiskt lyft tack vare att förmögna företagsägare köpt upp klubben och pumpat in pengar. Man kan tycka att det är fel att lag kan köpa in världsklasspelare för pengar som de inte har förtjänat, pengar som inte spelats in av klubben.

Ett lag som sällan köper spelare för skyhöga summor utan väljer att fostra sina spelare är FC Barcelona. Laget har en erkänt bra sammanhållning i och med att alla lär sig hur det sociala spelet går till inom klubben. Alla åker samma slags bil till träningarna och har likadana kostymer inför matcherna. Klubben är ett kollektiv som är svårt att komma in i. Det var just därför Zlatan hade sådana svårigheter när han kom till klubben. För det första köptes han för en rekordhög summa och för det andra är han, något som bekräftats i hans självbiografi, på många sätt en utpräglad individualist, en ”one of a kind”. Han ville inte omskolas och gå omkring med en Barcelonauniform utan han ville ha Armani t-shirts och köra en rosa Ferrari till träningarna. Trots att Barcelona inte spenderas enorma summor på att köpa spelare kan det alltså ha sina negativa sidor trots allt.

Jag önskar att pengarna som storlagen spenderar på löner och spelarköp halveras. På 20 år har ekonomin inom fotbollen förbättrats radikalt. Jag hoppas att den får en lika stor omväxling åt andra hållet, alltså att fotbollen börjar involvera mindre pengar. Att klubbarnas pengar inte kommer från oljesheiker utan från vinstpengar eller marknadsföring. Varje gång diskussionen tas upp om att det är för mycket pengar inom fotbollen brukar jag alltid berätta samma historia som jag tycker speglar den värld fotbollspelarna lever i. Marcel Desailly var Chelseas mittback åren 1998-2004. En dag hade han varit och shoppat i London och när han sedan skulle åka hem hade han glömt var han parkerat bilen. Han gick och letade en liten stund tills han tröttnade. Då besökte han närmaste bilhandel och köpte en ny BMW och körde sedan hem. Han var så oberoende av pengar att han bara så där kunde köpa sig en ny bil. Denna historia säger allt och detta var flera år sedan, nu är det ännu värre. Låt det inte gå så långt att vi får höra historier om att lokalsinnet svikit en spelare efter en promenad med hunden så han köpte sig ett nytt hus.

marcel-desailly-01-web

Hamren är tråkig och feg

I onsdags gästades Friends Arena av Argentina. En träningsmatch och en uppvisningsmatch. Argentina ställde upp med ett lag fullspäckat med stjärnspelare. Sverige ställde upp med avdankade spelare som borde lägga skorna på hyllan. Svensson och Hysén. Er tid är kommen. Sluta i landslaget

hysen-svensson-elfsborg-2011-960

En träningsmatch är ett perfekt tillfälle att testa nya spelare, låta de visa vad de går för och samtidigt låta spelare som kan tänkas finnas med i VM-truppen 2014 få chansen. Istället ställer Erik Hamren upp med Tobias Hysén och Anders Svensson som är mitt inne i den Allsvenska (!) försäsongen. Båda är dessutom gamla. Det är svensk fotboll i ett nötskal. Säkerhet före underhållning.

Istället för Hysén på topp hade jag velat se spelare som Fejzullahu, Ranegié eller Durmaz. Spelare som har en chans att spela i det kommande kvalet. Varför inte låta Armenteros som precis gått till Anderlecht efter att öst in mål i Eredevise spela? Istället för Svensson är  det givna valet Rasmus Elm men förutom honom borde Oskar Hiljemark fått chansen. Eller varför inte Pekalski som gjorde en stabil insats i januariturnén? Även om flera av dessa spelare också är i försäsong är det fräscha och hungriga spelare. Pontus Jansson tycker jag även borde fått en halvlek. Granqvist är värdelös i Genoa som ligger på nedflyttningsplats i Serie A. Varför inte spela in Jansson och Olsson istället?

När Guidetti blir 100% och sitter på bänken i City kan inte Hamren göra något annat än att låta honom spela framför Zlatan i kvalet i vår. Så länge Elmander inte börjar dunka in bollar i samarbete med Drogba i turkiska ligan är det de enda valet. Ser jag Hysén starta en kvalmatch kommer jag lämna landet.

Vi är ett litet land. Det var mycket folk på arenan och de vill inte se oprövade spelare för de finns risk att Sverige skämmer ut sig då. Det är argument som hade talat för att spela med rutinerade pjäser i träningsmatchen mot Argentina. Men jag vill se underhållning och en tränare som tänker långsiktigt. Jimmy Durmaz spelar bra i turkiska ligan, Fejzullahu var fantastisk i januariturnén och Jansson likaså. Ta ut tampongen inför nästa träningsmatch Hamren. Jag är trött på den svenska säkerheten och vill se nya hungriga spelare

Cashflow – fördel eller nackdel?

Under de senaste åren har flera klubbar blivit uppköpta av utländska investerare. Det allra uppmärksammade sagorna är Manchester City, Queens Par Rangers och Chelsea. Där har mediokra klubbar fått ägare som pumpat in pengar för att locka stjärnor till att vara med i uppbyggnaden av en ny storklubb. Hur har det då gått för dessa projekt?

Roman Abramovich köpte Chelsea 2003 med drömmen om att vinna Champions League med klubben. Det dröjde nio år innan den drömmen blev sanning. Hans satsning ser jag som en framgångssaga med flera Premier League titlar. Hans misslyckanden är dock värvningarna av Shevchenko och Torres som båda varit floppar.

article-0-06768C48000005DC-817_468x434

Manchester City har haft olika ägare under de senaste åren och till slut fick de vinna sin Premier League-titel förra säsongen. Nästa mål för laget är att vinna Abramovichs Champions League men Mancini har blivit utslaget i gruppspelen två år i rad. Denna säsongen lär man hamna på en andraplats i ligan och behöver nog förstärka laget för att kunna slåss på två fronter med europaspelen på ena sidan nästa säsong. Varumärket Manchester City har vuxit, flera av världens bästa spelare finns i klubben och jag ser därför denna satsning som en framgång.

För tre säsonger sedan spelade Queens Park Rangers i engelska Championsship och ägarna utförde flera desperata värvningar som skulle föra klubben till Premier League-pengarna. Tack vare pengarna som pumpades in spelar nu klubben i högsta ligan sedan två år tillbaka. De desperata värvningarna har inte slutat och under varje transferfönster borde det finnas ett QPR Silly Season. Nu ligger klubben sist i Premier League och skulle man åka ut måste jag stämpla QPR-satsningen som ett misslyckande.

I Malaga, Racing Santander och t.ex. QPR så har det kommit rika ägare för att bli klubbarnas frälsning. Tyvärr är ofta ägarna inte fotbollsintresserade utan ser bara klubben som en investering, som en aktie på börsen. Precis som en aktie vill man sälja den eller tappar man intresset för investeringen. Detta händer i Malagas läge där deras utländska ägare inte längre investerar i klubben och klubbens omsättning går nu på minus. Här ser vi en stor nackdel med cashflowet. När resultaten inte kommer, när intresset minskar och det inte är lika roligt att se sin investering spela blir det ofta stora problem.

Om en klubb ska bli uppköpt av rika investerare måste klubbledningen se till att de nya ägarna är medvetna om vad som kan hända och att de måste ge sig in i fotbollsvärlden fullhjärtat. Man kan vinna Premier League men man kan även trilla ner i den spanska andradivisionen som Racing Santander. Må nästa projekt i fotbollseuropa få ägare som stannar i vått och torrt

Mario behöver ett Lohan-kontrakt?

Den älskade och hatade italienaren har äntligen lämnat Manchester City för att komma hem igen. Hans återkomst blev som ett Hollywood-slut. Efter tre års frånvaro var han återigen tillbaka på San Siro. Denna gången i rött och svart istället för blått och svart. Var frälsaren kommen? Är han tillräckligt bra? – Alla tvivlare blev besvarade igår efter att Mario blivit tvåmålsskytt

Mario Balotelli

Men förutom att han gjorde två mål mot Udinese i sin debut och spelade bättre fotboll än vad Bojan Krikic någonsin kommer göra i Milan så kan jag inte bortse från hans personlighet. AC Milan tar en stor risk med att värva denna spelare för 172 miljoner kronor. Han kommer med stjärnstatus, han kommer med fyrverkerier men han kommer också med problem. Lindsey Lohan skrev precis på ett kontrakt innan hon fick en av huvudrollerna i hennes nästa film. Det sägs att det var ett ”what if contract”. Alltså t.ex. ”what if she start with drugs again”, vad som skulle hända då. Behöver Mr. Balotelli också ett sådant kontrakt kanske?

När han igår avgjorde matchen med sin iskalla straff fick jag rysningar. Samtidigt blev jag besviken. Han kommer nämligen inte kunna medverka i Milans Champions League-spel mot Barcelona om två veckor. Detta beror på att han redan medverkat i turneringen med City. Detta blir ett stort avbräck för Milan och den minimala chans de hade innan blir på grund av detta ännu mindre.

Hamnar El Shaarawy återigen i skuggan nu? Det är något som tränaren Allegri måste motverka. När Zlatan var i laget fick aldrig ynglingen Shaarawy det utrymme och den stjärnstatus han behövde för att prestera. Under hösten har han däremot fått den. Nu finns det en stor risk att Balotelli kommer och snor den. Allegri måste nu försäkra höstens överraskning om att han fortfarande är en nyckelspelare i laget. Om inte lyckas får han väl anställa Gattuso för att sätta pojken på plats.

Slutligen kan vi fastställa att Milan kommer bli mycket mer sevärt och omtalat denna vår. Balotelli sätter i laget i strålkastarljuset. Låt oss bara hoppas att han inte sätter sig själv i Milanos discoljus på nattklubbarna för ofta

Här är höjdpunkterna från Balotellis debut i går: http://www.youtube.com/watch?v=AVIWjGz_CiM